Mitt liv är så toppen. Jag spenderar varje dag att gör mest ingenting och drömma en massa. Och faktiskt så är det toppen. Jag drömmer om alla små saker jag ska gra, får panik för att inget händer men jag insåg en sak. Det är rätt bra. Det är faktiskt toppen. Hur jag än vänder och vrider på steken så är doing nothing pretty damn fine. Har insett att jag trivs med att göra "massa smått" på samma gång.

Har förresten hittat, eller "återvänt" till min goda vän Lupum. Chuck Bass i en svenskt format. Lever lite i en fantasi om hur denna man är en fantastisk och ännu bättre version än min prins iskall. Mörk och het typ. Kommer bli mycket ledsen om jag inser att denna man är en vanlig medelsvenson med stort ego och.. blont.. uuh hår.

Är dock inte riktigt säker på vem JAG är.

Den stackars lättlurade tjejen som är naiv och tror det bästa eller den fantastiska flickan som finns i hans hjärta?
Alltså inte just när det gäller honom utan när det kommer till män i huvudtaget.

Taget ur Lupums blogg:

Fantastiska tjejen:
Hon är färgen i min tavla och den tavlan är min värld, fast oftast är hon ett spöke som vakar över mig på avstånd. Någon jag inte kan se men hon är alltid där när jag behöver henne och hon dyker alltid upp när jag inte viste jag behövde henne.

Kände att hon är värd att nämna eftersom jag aldrig nämnt henne, Hon är tjejen som har allt och jag älskar henne. Hon vandrar i mina drömmar och finns i mitt inre men aldrig som flickvän eftersom hon är smart för att välja någon som mig.

Hon är för vacker för att förstöra och för komplett för att jag ska splittra henne. Hon kommer göra någon kille väldigt lycklig en dag.

Naiva tjejen:
Tjejen som är dödligt förälskad i mig och inte vill sluta träffa mig för hon har aldrig träffats någon som mig.

För mig är överdrivna känsloyttringar något som hör hemma i italiensk fotboll och möjligtvis i någon film, i vanliga livet är de bara opraktiska och framstår oftast som idiotiska.

Vi träffades igår och skulle prata om vår "relation". Hon var glad och trodde att nu gör vi allt officiellt, jag viste att jag skulle överraska henne och hade förberett svar på frågor man alltid får vid ett oväntat farväl.

Efter jag hade sagt att jag ville göra slut så kom frågorna. Varför? Jag var så nära kärlek hon någonsin varit förklarade hon. Jag svara med att kärlek är bara ett ord som folk missbrukar, att älska är bara ett verb. Min känslokallhet var frostigare än någonsin och jag trodde inte ens på det där själv. Man såg i hennes blick att hon nu avskydde mig mer än vad hon någonsin tyckt om mig.

Lupum