Ni får gärna tycka det är skitfult. Det är en kul grej. :)

Det är som att sitta bakom taggtråd, du vet inte hur mycket jag vill ha dig.
Ditt svarta hår vill jag ha mellan mina fingrar, dina kyssar mot min hals.
Din varma hud så nära mig, försöker hitta en balans.

Hur ska jag lura in dig i mina armar, känna din svettiga kropp.
Du vet inte ens om att jag existerar, men tro mig än finns det hopp ;)

Vi är två främlingar i mörker, utan att veta vart vi ska.
Men jag känner att du är där trots mörkret, så mycket är det dig jag vill ha.
Du är bara en illusion, en fantasi i mina tankar men min lust är nästintill desperat.
Dina ögon gör mig galen, älskling hoppas du kommer till mig snart.

paranoid. kärlek. jag.

Jag vill hellre ha 1000 hårda ord en känslan av denna låtsasvärld, att aldrig veta.

Vem är du? Vem är jag?

Jag sprang så fort så fort att jag tappade mig på vägen.

Du slog så hårt så hårt att du slog mig i spillror, jag sitter på knäna, blodig och försöker plocka upp resterna av vad som var jag.

One smoke before i go to bed, i travel to my own world where no one can see me or touch me. Or hurt me.
I wear a white dress and combat boots, i have wings and sparkly red hair.
Im in fairyland, with fairydust.
And so i fly and fly and fly.

Fly away from my heart, my soul, my scar.

I fly into wonderland.

Far away from you.

Igår Onsdag var en mixad dag. Den hade iallafall inte brist på några känslor, mycket olika känslor.
Kunde knappt sova i tisdags natt, för mycket tankar, för mycket i huvudet och för mycket jobbiga val att ta.

Vill inte säga för mycket men hade iallafall ett jävligt jobbigt samtal. Jag visste att det skulle bli jobbigt men jag trodde inte att det skulle bli så jobbigt som det faktiskt blev.
Trots att jag vet att det var det illa tvunget.


Det här med relationer är verkligen så jävla svårt, komplicerat.
Det ska inte behöva vara så, det ska vara enkelt, härligt och bra.

Känns också som att det här skulle verkligen kunnat vara enkelt, men det blev inte så.

Det är bara fel tid, fel plats och fel start.
Jag vet det.
Men varför kändes det då så fel att vända sig om?

Jag byter killar som jag byter nagellack, vilket är jävligt ofta.

Jag försöker intala mig själv att så inte alls är fallet, att jag inte alls har mycket killar men nu är det dags att sluta ljuga för mig själv.

MEN jag kom också fram till att anledningen till att jag byter så ofta är att jag inte hittar rätt.

Jag vill gärna jämnföra det här med killar med nagellack. Jag älskar att byta färg.
Det ska vara färgstarkt, sprudlande och självklart så matchar inte alla nagellack till alla kläder därav bytet.

Just nu har jag ett dilemma jag sprungit på. Mitt bland alla färger så hittade jag det ultimata - svart.
Svart nagellack.

Svart passar till allt, passar min personlighet och och funkar faktiskt med alla kläder.

Mitt problem är bara att nagellacket kostar mycket. Lite så att jag inte vågar använda det med risk för att slarva bort det, paja det eller att det ska torka ut.

Så frågan är om jag bara ska ställa in det i badrumsskåpet och använda det vid enstaka tillfällen så slipper jag oroa mig för att förstöra det fina jag har..



Time will tell..

Allt snurrar i mitt huvud. Jag vet inte varför jag gråter men tårarna rinner längst mina kinder.

Jag känner mig tom trots att jag är så full.

Så full av tankar, ord, och känslor men ändå ensam och tom.

Jag är bara så besviken över så mycket att jag vill skrika slå, jag vill banka mig i huvudet och skrika.
Titta mig i spegeln och fråga "Hur kan du vara så dum? SÅ jävla naiv? Varför kan du aldrig lära dig?"

Ibland kan jag känna mig så upphöjd. Ord och ömhet kan få mig att känna mig uppe bland moln,
får mig att känna mig bra och stolt över mig själv.

Tyvärr så finns det också stunder när folk tar bort den känslan lika fort som dom ger mig den.

Tack och godnatt.


You might think your above me, but wait until i got my high heels on.

Im a stupid Girl in a stupid world.

I hope to much and get disapointed alot.

But still i can ask.

Where are you?

The boy who will love me? The boy who will fall for me?

The boy who will make me dinner? Kiss my cheak?

The boy who will ask how i feel? The boy i know is for real?

I looked under stones, behind fences and over shelves.

But still your hiding.

Come out come out wherever you are.

I miss you, thought i havent seen your pretty face.

Baby just come home to me.

Jag tänker. Det snurrar.
Besvikelse, ilska, tårar.
Mitt huvud är fyllt men mitt hjärta är tomt.

Jag vet inte om jag är mest besviken på mig eller dig.
Att jag var så dum som gick på något igen eller för att du är så dum som gick rakt in i fällan.

Du fattar ju själv att du gjort fel, utan att jag säger det till dig.
Ändå vill jag slå dig, skrika och spotta dig i ansiktet.

Men av någon konstig anledning mår jag dåligt för din skull.
Jag vet ju att du skäms.

Men det är ju så jävla svårt.

Det är som ett hus som brunnit ner.

Gräver man i askan så kan man hitta minnen, delar och liv.
Men det är någonstans fortfarande skadat, svett.
Bygger man upp något nytt så är fortfarande marken bränd.

Men å andra sidan.

Likt Fågel Fenix kanske vi reser oss ur askan och blir renare av elden.

So fly for me..

Om jag kunde..
Så skulle jag snurra tillbaka klockan. Blivit större, bättre och smartare.
Jág hade uppfunnit alkolås till mobilen och lås till hjärtat.
Jag har uppfunnit en liten robot som satt i huvudet och styrde alla mina tankar. Gjorde att jag tänkte logiskt och tänkte först, handlade sen.
Jag hade spottat på dom som sårat mig för länge sen och inte varit liten, dum och naiv. Jag skuulle varit rädd om mig och tagit tag i det som hindrar mig mest - Jag.


Jag skulle låtit muren runt mitt hjärta sluta likna en prinsesstårta. Först slukar man marsipanen och sen låter man skiten i vara kvar. Det skulle vara mer som en kokosboll, en balans. En liten godbit som man äter en liten bit i taget, men som den lilla kokosbollen skulle jag ha ett högt pris, så inte första bästa med lite sötsug komma och sluka mig.


Tack för mig, leverpastej.

Ångesten går över.