Du vet vem du är. Du vet att mitt hjärta står still när jag ser dig.

Hela din existens får mig ur balans, jag kan hata att vara med dig men när jag inte är med dig hatar jag varje sekund att inte vara vid din sida. Hela din energi, din kärlek, värme, känsla, sätter du ser på mig, ler och håller om mig gör att jag värker och går sönder när du inte finns där. Det är så tomt ibland när du står där, jag blir så förvirrad av att det är så kallt ute, att mina fötter fryser, att du är så kall och tom. Men det är inte tomt. Inte kallt. Det bara känns så.

För när du är borta ifrån mig, är det varmt i hjärtat. Det gör ont, värmer och känns ännu mer tomt. Inte den tomma känslan i hjärtat när alla mina känslor är som en elak skog, taggiga buskar och ett djupt hål. Den tomma känslan av att älska men att inte få älska, är få vara kär men inte ge kärlek, att känna livet men inte få leva.

Du är inte mitt allt. Du är inte hälften. Men du är en del av det pusslet som får mig att fungera som människa. Den delen av sol och ljus som får min värld att snurra. Den lilla känslan som lugnar mig på insida trots mitt kalla yttre.

Varför är du inte hos mig? Du är så nära men så långt bort. Mina tankar bara står stilla, bröstet känns tyngre än någonsin och ögonen gör ont.

Älsklingen kom till mig, älska mig, håll om mig, finns där, glöm allt och stanna för alltid. Släpp allt och se mig. Se mig i ögonen och känn det jag känner. Att varje sekund du inte är här är värt allt för den stunden du är här och älskar mig som jag älskar.

Jag skulle hellre bråka med dig i en vecka bara för att få hålla om dig i en minut.

För varje minut av kärlek är värt mer än allt hat i världen.