Klockan är halv tre. Jag har verkligen vänt på dygnet.
Jag ligger liksom och väntar på att något ska hända.
Kan vara för att min magkänsla säger mig att något dåligt ska hända.
Jag kan vara väldigt osäker. Men egentligen så är jag säker men folk får mig lätt ur balans.
Det jag borde göra är att köra mitt race. Att bara vara med mig själv. Då slipper jag oroa mig för någon annan.
Jag har en tendens av att oroa mig för folk, men när det gäller annat - aldrig.

Så varför är det nu så att jag blir osäker, om allt, alla och jadajada säger att jag inte ska oroa mig,
bara vara mig själv och inte analysera saker?
Någon sa till mig "Förbered dig på det värsta för då blir man inte besviken"

Just nu har jag planerat att göra det, förbereda mig för det värsta när det gäller mitt liv. Bara rycka på axlarna.
Men i vanliga fall hade jag nog resonerat tvärtom. Förbered dig på det bästa, för då har man ju saker som pushar en, gör en glad och drar en framåt. Om man går med en negativ inställning om att allt ska skita sig från början så lär det ju göra det för ingen står ju ut med någon som bara är negativ och tycker allt är skit.

Är man positiv. Och vill ha saker gjort..  Så gör man väll det?
Det är ungefär som när man säger "jag vill inte fucka upp det här..."
Statement of the year? Men gör inte det då.

Just nu har jag blivit lite sten, allt passerar. För jag orkar liksom inte. Så positiv eller inte.
Livet går framåt, get over it.


From one analyser to another, dont analyse this.