Jag skulle kunna ljuga och säga att vi inte lever i ett ytligt land och att det som
spelar någon roll är vad man har på insidan.
Jag vill gärna tro att det är så.

Personligen lever jag i en värld av hopp om en bättre värld, en tid då alla bara är sig själva och lever livet.
Men av fyra dagar av orent levene har jag precis insett att så är inte fallet, att i en värld där utseende är med både negativa och positiva sidor så är det en stor del av vardagen.

Skämt åsidan.. Så är det till en stor fördel.


Jag har levt lite livet på senaste tiden.. Jag glider runt i min värld av jobbet i butiken där vi inte riktigt har några dagar (jag chillar omkring och har helg lite när jag känner för det), har fått livslusten tillbaka som en fet spark i röven och bara insett att livet är helt enkelt prima ballerina.

Med detta fantastiska spark har jag också kommit till insikt med att det är okej att vara lite självgod och nöjd med att helt enkelt ha det lite bättre, lite snyggare och känna att vara dryg är lite en del av mig, att vara snygg är lite en del av mig, att vara ful på morgonen är lite en del av mig, att vissa stunder vara väldigt osäker är en del av mig och att mysa omkring, spinnande som en katt är en del av mig.

Summan av kardemumman.

 Its all me, will be me och när allt kommer till sin topp så är det vad jag ser i spegeln och kan njuta av med att vara mig är det som verkligen är viktigt.
 
Inte vad andra tycker. Vad jag tycker.