Fick för några dagar sen reda på att min tjejkompis hus brunnit ner.. Det är helt sjukt.
Träffade henne igår och vi satt och diskuterade hur det kändes, vad som flög genom huvudet, vad man hade tänkt på först och prioriterat om en sån sak hände en själv.
Hennes mamma hade sprungit runt i panik och försökt samla ihop familjealbumen samtidigt som min vän stod i drog i henne och bara väntade på att taket skulle ramla in.
De hade vaknat mitt i natten av att det var kokhett och sen var bara lågorna överallt. Kunde inte riktigt tänka mig in i situationen att ligga och sova och vakna av att det brann runt om mig.
Alla tänk om är värst..
* tänk om man hade druckit lite
* tänk om hon sov i andra rummet, då hade de blivit instängda
* tänk om hennes lillebror som brytit benet varit hemma
Helt sjukt.

Helt plöstligt framstår ens egna problem som väldigt väldigt små.