Alltså känslor. Känslor är något jag inte klarar av. Jag är förjävligt duktig på att tjata om känslor, mina egna, andras, psykologa, analysera, fundera. Tjata tjata men jag kan för fan inte hantera känslor.

Jag blir som kossorna när man släpper ut dem på grönbete.
 Skuttar omkring, hoppar och stojar och vet inte riktigt vad jag ska ta vägen.
Att känslor som kan vara så underbara samtidigt kan vara så förödiska, förvirrande och överjävliga.
Egentligen vore det kanske bättre om man då var som en stackars oekologisk ko. Står i ett bås på två kvd.
Då vet jag iallafall vart jag ska ta vägen.

Jag hatar att bli lämnad. Jag är kär i kärleken. Jag älskar att älska.
Jag är livrädd för att förlora.

Jag har gått igenom VÄLDIGT mycket senaste halvåret.
Efter mycket om och men, hitta sig själv, bo själv, inte riktigt ha någon trygghet, vänner och killar som kommer och går, folk som jag trodde jag kunde lita på som svikit mig så har jag insett att trots att det gjort mig så mycket starkare så har det gjort mig så mycket svagare. Balansen är inte riktigt på plats än.

Jag går rak i ryggen men när det brister så faller jag som en kägla.

Panik.

Så mycket hårda ord, slag och sparkar mot mitt hjärta har gjort att jag skapat en trehundrakilos betongmur som jag barierat mig med. Likt en liten soldat i skyttegrav ligger jag där med geväret i högsta hugg, redo att attackera den som kommer mig nära.

Men när fienden kommer bakifrån så är det jag som står där med skottet i ryggen och blöder.

Jag önskar jag hade ögon i nacken.


Ni som är innanför muren, förlåt för bergochdalbanan, det är väldigt mycket jag och väldigt lite ni.

Det enda jag vill höra är.

" Du kan vara lugn"

Det enda jag vill höra är.

"Min lilla soldat, vi tar oss ur det här kriget"