Ibland kommer saker i livet du inte kan göra något åt, du ber och ber och ber igen att det ska ändras. Att det kommer ordna sig fast du vet att det inte kommer bli så.

Jag gjorde så när jag och min första pojkvän gjorde slut, jag bad om att han inte skulle försvinna. Jag grät och grät och skrek och bad i mitt huvud om och om igen att det inte skulle gå som det gjorde.

Jag gjorde det också när min katt dog, bad igen och igen att den  skulle komma tillbaka.

Jag gjorde det när jag satt på min moster Majsans begravning. Bad och bad att alla skulle sluta gråta, att hon skulle komma tillbaka och att det bara var en mardröm.

Jag gjorde det när jag tappad min nya svindyra mobil, bad igen och igen att den skulle komma tillbaka. Att någon själ hade hittat den och att jag skulle få tillbaka den, mitt liv, alla nummer.

Jag bad om och om igen att mina vänner skulle komma tillbaka när de gav upp, slutade orka om att jag skulle förändras och att idioten till kille jag hade skulle sluta sparka på mig.

Jag hoppades om och om igen att han skulle sluta dricka, skrika åt mig, att han skulle komma tillbaka, att jag skulle förlåta och att vi skulle vara lycklig.

Det blev inte så.


Och nu igen sitter jag här. Vrider och vänder, ber om och om igen att det inte ska gå åt helvete den här gången, att det ska lösa sig och att allt som var så bra inte ska försvinna.

Jag sitter och hoppas och hoppas och ber och ber att jag ska sluta hoppas, att jag börja se verkligheten för vad den är. Att det blir såhär den här gången.
Men jag hoppas förgäves den här gången också. Precis som alla andra gånger..