Hmm. Jag har ju faktiskt inte bloggat på typ två veckor så jag antar att det är rätt fel att säga hej då. Det är ju typ redan hej då lite. Men men. Syftar på att jag åker till grekland imorgon och dont know why kände bara att jag var tvugen att skriva av mig. Just nu är det så blandade känslor om allt. Att åka, om jobb, sthlm, mitt hjärta, mitt liv.

Det känns som en konstant bergochdalbana.

Det har ju flytit på allt så bra, bara upp upp upp. Sen helt plötsligt så vänder allting, min självkänsla, mitt självförtroende blir som i en torktumlare, är jag upp eller ner?

Allt som kändes så starkt, så säkert sen - poff!

Poff så står osäkerheten där i personformat och stirrar på mig.
Då slutar hjärtat slå.

Jag står där och känner hur jag håller andan, vågar knappt att andas. Som att hjärtat är av glas och vid minsta rörelse i bitar.

Det är så det är.

Det är inte att jag är för kär, jag tror inte jag är kär, jag tror inte jag vågar vara kär. Det handlar bara om för mycket känslor, så mycket olika röster som drar i alla alla håll att jag inte vet hur jag ska gå. Som tusen olika röser i mitt huvud som skriker
Våga
Backa
Satsa
Älska
Knulla
Dumpa
Känn
Stäng igen
Vänd dig om
Gå
Fumla
Lev
Bära eller brista

Alla röster skriker och enda sättet att få död på dom är att kyssa magiska läppar.
Att se in i magiska ögon.

Tills sekunderna det är över och jag inser att jag inte lever i en saga och förtrollningen är bruten.

När jag inser att denna vackra förtrollningen är egentligen är som en svart jävla förbannelse.


I dont fucking care how you do it, just stop the voices in my head.


Nu åker jag till Grekland och glömmer allt för ett tag <3