Ojojoj. Jannie Elgqvist bör ta ett chillpill. 

Jag är en nattmänniska. Verkligen. Allt händer på natten.
Just nu är klockantjugo i ett. På dagen. Det gör att jag ligger och är rastlös. Väldigt rastlös.

Med tanke på att jag jobbar på restaurang så hinner ingen sluta jobba innan jag börjar jobba. Jag har typ en timme på mig idag att träffa Kristian, min bästa och vi springer alltid om varandra.

Nu ringde Melina, jag ska springa in till stan!

Ciao!

Klockan är halv tre. Jag har verkligen vänt på dygnet.
Jag ligger liksom och väntar på att något ska hända.
Kan vara för att min magkänsla säger mig att något dåligt ska hända.
Jag kan vara väldigt osäker. Men egentligen så är jag säker men folk får mig lätt ur balans.
Det jag borde göra är att köra mitt race. Att bara vara med mig själv. Då slipper jag oroa mig för någon annan.
Jag har en tendens av att oroa mig för folk, men när det gäller annat - aldrig.

Så varför är det nu så att jag blir osäker, om allt, alla och jadajada säger att jag inte ska oroa mig,
bara vara mig själv och inte analysera saker?
Någon sa till mig "Förbered dig på det värsta för då blir man inte besviken"

Just nu har jag planerat att göra det, förbereda mig för det värsta när det gäller mitt liv. Bara rycka på axlarna.
Men i vanliga fall hade jag nog resonerat tvärtom. Förbered dig på det bästa, för då har man ju saker som pushar en, gör en glad och drar en framåt. Om man går med en negativ inställning om att allt ska skita sig från början så lär det ju göra det för ingen står ju ut med någon som bara är negativ och tycker allt är skit.

Är man positiv. Och vill ha saker gjort..  Så gör man väll det?
Det är ungefär som när man säger "jag vill inte fucka upp det här..."
Statement of the year? Men gör inte det då.

Just nu har jag blivit lite sten, allt passerar. För jag orkar liksom inte. Så positiv eller inte.
Livet går framåt, get over it.


From one analyser to another, dont analyse this.

Jag är lite av en gröngöling.

Jag är ganska busig, och gaalen men ändå så har jag en tendens av att vara strukturerad och verkligen vilja ha rätt.
Lite av en bergssprängar form av en curlingmorsa.
 För er som inte vet vad en culingmorsa är så är det typ.. en hönsmamma. Tror jag.

Men tillbaka till gröngöling. Från att ha gått från en glamorös Pippi Långstrump är jag nu en askgrön Birgit Bardot.
Ällöör?

Jag tänkte visa upp mitt nya gröna hår men kameran ger inte riktigt håret rättvisa så ni får helt enkelt titta och se lite grönt. Kisa eller ta lite gräs framför ögonen. Eller kolla genom ett riktigt tunt löv.

Sprang runt som en dåre för att få tag i rätt produkter för mina morotsfärgade kalufs. Det slutade med Schwarzkopf 8/12. En dunder silvergrönguldorangedämpande toning. Så har ni oranget hår är det the shit.

Efter min färgning var jag faktiskt lite nöjd. Tills jag träffade Linus. Linus är en sån där man som fungerar så att om du bara svävar en uns, en liten liten uns över marken (ta 2cm) så drar han ner dig fortare än fortast.
Det gjorde han med mig.
Där stog jag och småflina, nöjd över mitt grågröna hår tills jag träffade Linus.
Jag: Kolla!
Linus: Fint!
Jag: Säkert?
Linus: Nej, det är grönt.
Jag: Lite, det lägger sig.. men är det inte fint?
Linus: Det är grönt.
Jag: Men fint? Hur grönt? På en skala mellan 1-10?
Linus: Fem
Jag: Så det är grönt och fult?
Linus: Nej sluta tjata du är fin. Fast grön

Yes. Jag är grön. Bättre det än röd.
 Då skulle alla stå stilla på gatan när dom såg mig vid övergångsstället av ren förvirring.. (lol jag är så rolig)

Jag är väldigt förvirrad förresten. Mitt simkort har varit på vift i två veckor.
Glömde det hemma i stockholm (hade inte betalt räkningen, lång historia)
Så fick jag det idag, Linus var så nöjd. Han tycker det är ostrukturerat att jag behöver låna telefon av alla andra.
Vad gör jag?
Trycket fel pinkod tre gånger.. jag har ingen pukkod. Men jag bara ler, jag ler. Livet är fullt av överraskningar.
Som inkassokraven som jag förövrigt fick i posten med Simkortet. Jag kanske borde ringa Anna Hibbs.




Trots min förvirring lyckades jag köpa sushi, sätta mig och äta och hoppa in tre timmar extra på jobbet
utan att tappa bort mig!
 Mitt i sushin fick jag även veta att Jesus älskar mig,
det kändes ju bra med tanke på att jag trodde det var helt kört för min del.
 Hallelujah!
Jag firade med en strawberry daiquiri i baren med Melina.

I en blandning av alkohol, förvirring, hårfärgen, män, kvinnor och jobb har jag tagit avstånd från mycket av allt som har med social kompintens att göra. Faktiskt så skulle jag kunna säga att den enda del av det sociala som jag inte tagit avstånd från är den hemma med Melina, med min vänner som jag faktiskt umgås med (kan räkna dom på fingrarna) och de människor som jag träffar inne i dimman, fram och tillbaka mellan krogar och burger King.

Men nu känner jag att jag är on a rooooll och är tillbaka. Klockan är ju bara kvart i tre och jag sitter och väntar på Melina. Som för övrigt sover borta..Så varför inte sitta här och skriva av mig?
SO fuckers. Lets add something new.